Solidaritet och kulturell hållbarhet – gästinlägg av Birgitta Johansen

Solidaritet är viljan att hjälpa till inom en gemenskap. Solidaritet bygger på tillit mellan människor. Sverige och Norden präglas av en hög tillit och en stark stat. Sedan medeltiden har lagarna varit fundamentala, från 1300-talets mitt var rättsskipningen centraliserad till kungamakten. Det är ovanligt ur ett globalt perspektiv. I Sverige är det alltså inte familjen, ätten/klanen eller religiösa grupper som varit drivkrafter i samhällsutvecklingen utan individen och staten. Många av de som invandrat till Sverige har den motsatta historiska erfarenheten. Samtidigt har inte så få av dem, inte minst de unga och kvinnorna, förhoppningen om att kunna öka den egna, individuella friheten. I utställningen I telefonen finns hela människan, som vi visar under våren på länsmuseet, finns ett antal fina berättelser om detta.

Den dumma, lättlurade svensken – som litar på andra människor – är kanske inte så dum. Tilliten ger möjlighet att lägga kraft på produktivt samarbete, kontra att behöva skydda sig mot att bli lurad. Samhällstrenderna pekar dock mot sjunkande nivåer av tillit kopplat till hög arbetslöshet, ökande ojämlikhet, mångfald och boendesegregering samt minskad social rörlighet. Lägst är tilliten i kommuner med större inkomstklyftor och stor andel utrikesfödda. Vad bör göras för att de sega och historiskt rotade strukturer som lett till hög generell tillit i Sverige ska kunna absorbera negativa tillitstrender på lokal nivå?

Tillit handlar i vardagen om kontakter och sociala band mellan individer och grupper. Uppstår de inte blir det svårare att upprätthålla gemensamma normer. Det behöver inte handla om vissa gruppers underordning, för normer utvecklas och ändras med tiden, utan om hur alla ska vara delaktiga i dessa processer. Hittills har människor i Sverige varit beredda att bidra till samhällsfunktioner och samhällsinstitutioner även om de själv inte nyttjat dem. ”Statsindividualismen” har förkroppsligats genom offentliga institutioner, som bland annat kulturinstitutioner. Offentliga institutioner som upprätthåller lagarna, behandlar alla medborgare lika och är till för och öppna för alla är alltså så mycket mer än bara ett nödvändigt ont.

Ett av motdragen för att underhålla tilliten borde därför vara att ge kulturinstitutionerna, inte minst museerna, förutsättningar att bli platser där vi alla som bor i Sverige kan förstå Sverige då och nu, vad som är speciellt, annorlunda och till och med udda med Sverige. De ekonomiska, sociala och ekologiska hållbarhetsdimensionerna behöver kompletteras med kulturell hållbarhet, det vill säga människors förmåga till självreflektion över drivkrafter och värderingar. Att odla förmågan till reflektion om det gemensamma och insikter i andra människors liv och villkor är lika viktigt som att vara klimatsmart.
Beter vi oss kulturellt hållbart idag? Ser vi konsekvenser och gör vi kloka sammanvägningar av behov utifrån dem? Samförståndslösningar och kompromisser har präglat svensk historia. Livskraftiga och intresseväckande kulturinstitutioner, som medborgarna har högt förtroende för, kan bidra till att uppvärdera dessa svenska paradgrenar.

Birgitta Johansen
Museichef
Örebro läns museum

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s